Om Glasbruket

Sedan 1933

FAKTA OM GLAS


 

Man kan göra glas av ett stort antal ämnen. Vissa grundämnen kan bilda glas själva men oftast är det en förening av minst två ämnen. I de flesta vanliga glas är basen sand och då brukar de kallas för silikatglas.

Här på Stockholms glasbruk har vi en blandning av sand, soda och kalk. Själva blandningen kallas för mäng. Ordet kommer från tyskans gemenge = blandning.

Sodan och kalket tillsätter man för att få renare glas och för att sänka själva smälttemperaturen.

Smältugnar för glas kan delas in i två huvudtyper: degelugnar och vannor. Uppvärmningen sker främst med olja, gas, eller elektricitet.

I en degel har man murat in ett stort kärl utav eldfast material. I det eldfasta kärlet lägger man då i mäng. Det betyder att det smälta glaset inte har kontakt med de yttre murade väggarna.

I en vanna (som vi använder här på Stockholms glasbruk) har man murat ihop ett stort ”bad” där vi lägger i mäng. Det betyder att i stället för som i en degel, där ett stort kärl håller glaset på plats, så når det smälta glaset ända ut till de murade väggarna.

Vår vanna har vi delat upp i två delar, en smältdel och en arbetsdel. I smältdelen lägger vi i mäng och eventuellt ofärgat glas som vi vill smälta om. (glas som har färg i sig vill man inte smälta om för det missfärgar resten av glaset i vannan) I smältdelen varierar det mellan 1200-1300 grader.

När glaset sedan har smälts fångar vi an. Att man säger fånga an kommer även det från tyskans anfangen som betyder fånga upp. Temperaturen på glaset när vi fångar an från arbetsdelen är ca 1200 grader.

Hur lång tid man har på sig att arbeta med glaset innan det blir för kallt att forma varierar. Det som kan spela roll är hur mycket man arbetar med glaset, vilka verktyg man använder och om man har färgat glaset. Om man vill jobba vidare med glaset efter att det har stelnat kan man använda sig av en invärmningsugn. I en invärmningsugn finns det inget glas utan det är en tillsluten liten mindre ugn som man bara använder för att värma upp glaset till rörligt igen. Uppvärmning i en sådan ugn sker med en gasollåga och temperaturen ligger runt 1200 grader.

För att färga glas har vi två sätt: antingen med krossat färgat glas, som kan se ut som allt från mjöl till större kross, eller med färgstavar som man sågar ut till önskad storlek.

För att färga glas tillsätter man metalloxider. Lite exempel är:

  • fluor blir vit
  • silver blir rött
  • kobolt blir blått
  • svavel blir gult

Verktygen som vi använder har i stort sätt alltid sett likadana ut. Det vi använder oss av mest är skärsax, vanligt nerblött tidningspapper och en träskopa. (skopan är gjord av alträd eftersom det håller vatten så bra). Och ett måste är våra pipor. Piporna är gjorda av en meters metallrör. I den änden som får kontakt med glaset har man svetsat på en lite tjockare bit som har en lite konisk form, den delen på pipan kallas för navel.

När glaset är färdigarbetat och stelnat så är det fortfarande väldigt varmt även om det ser nerkylt ut. Temperaturen brukar ligga på ungefär 500 grader när det har blivit dags att knacka av (ta bort det färdiga glaset från pipan) och ställa in det i en kylugn. Även om den har namnet kylugn så betyder inte det att det är kallt där inne. I kylugnen vill man ha ungefär samma temperatur som glaset är när man ställer in det, så runt 500 grader. Kylugnen använder man för att glaset ska får svalna ner sakta. Om man skulle låta glaset stå kvar ute i rummet efter att det blivit färdigt så skulle det vara för stor skillnad på rummets temperatur och glasets 500 grader. Då skulle det blidas spänningar i glaset som sedan gör att det kan spricka.

Stockholms glasbruk är ju känt för sitt krackelerade glas. Det är ett av de äldsta sätten att dekorera glas på. Krackelerat glas får man genom att avsiktligt skapa sprickor i glasytan. Det varma glaset (ca 700 grader) doppas i vatten som ger glasytan en chock och skapar sprickor. Glaset återuppvärms så mycket att det endast delvis läks ihop.

Glas och glasbrukets väg till Sverige

De äldsta idag bevarade glaskärlen är så gamla som 1800 år före Kristus. Fenicierna lärde sig konsten av Egyptierna och utvecklade glasblåspipan som blev en fullkomlig revolution och möjliggjorde nya former och uttrycksmöjligheter. Under årtusenden har konsten att tillverka vackra bruks- och prydnadsföremål av glas vandrat hela vägen från Nordafrika genom Europa för att så småningom nå vårt avlägsna Sverige.

Från andra hälften av 1500-talet finns säkra spår efter utländska mästares glastillverkning i Sverige. År 1641 så blev svensken Melchior Jung den förste att anlägga ett glasbruk i Stockholm. Till glädje för adeln och den rika borgarklassen som var de enda som hade råd att njuta av glasets skönhet. Allmogen fick nog nöja sig med trämuggar eller i allra bästa fall kärl av tenn.

I början så värmdes ugnarna upp med hjälp av ved, sedan olja och därefter gas. Numera använder vi el- och gasuppvärmda ugnar.

Pipan har sett likadan ut i runt 2000 år. Den främre delen av pipan är varmt och man måste rulla röret konstant mellan fingrarna för att plocka upp det smälta glaset, annars kommer det att falla ner.

 
 
 

© 2018 Stockholms Glasbruk. All Rights Reserved. WordPress Hemsida av Sitea